Ledighet då ökar våld i nära relationer.

Nu på morgonen har jag lyssnat på Carin Götblad, regeringens samordnare mot våld i nära relationer, som berättat om arbetet i tv4. Hon talar om starkare påföljder, att kontaktförbud fungerar bra för de allra flesta men inte för de som är aggressiva och har drivkrafter av våld. Då fungerar kontaktförbudet inte alls.

Carin Götblad tar också upp våld i nära relationer kopplat till våld inom idrotten. Våld inom fotboll d v s huliganvåld använder hon för att göra en jämförelse med hur vi skulle se på samma sak om det handlade om hästsport och att ett stort antal kvinnor i samband med dessa arrangemang skulle puckla på varandra, med stora kostnader och skador som följd. Skulle vi då acceptera detta frågar hon?

Oerhört viktigt tycker jag också det är när Carin Götblad tar upp att vi ska flytta på förövaren när det är tal om våld i nära relationer. Jag tycker att det är tragiskt att de brottsutsatta, involverar också barnen, ska behöva lämna sina hem och att deras liv ska rivas upp. Jag delar därför hennes åsikt att vi ska flytta på den som begår brottet. Om detta har jag skrivit (med min dåvarande partikamrat) genom åren i en motion om lokatorn. Självklart behövs det också andra insatser men det är ett sätt på vilket de brottsutsatta kan få trygghet och där polisen skulle kunna få ett redskap.

Polisen och kunden

Häromdagen skrev min partikollega om polisens problem. I går var jag själv kund i polisens verksamhet. Jag skulle göra en polisanmälan. Ringde 114 14 och hamnade i kö ” du är nu nummer 25 i kön ” medan jag och funderade på vart den person hade tagit vägen som uppenbarligen kommit i full fart rakt in i de stora stenpartierna vid vår trädgårdstomt hördes så en ny röst ” du är nu nummer 16 i kön” och jag hörde ”du är nu numer 13 i kön” och så fortsatte det. Det tog tid och jag tänkte att om vi nu via denna centrala växel ska slussas vidare till poliser ute i landet så tar det lång tid i väntan i det steget. När jag kom fram tog det några sekunder innan jag blev vidarekopplad till polisens växel och därifrån ut till handläggare. Presenterade mig och att jag ville göra en polisanmälan. Svaret som gavs var ” varför har du ringt till mig?” Inte ett svar som jag förväntade mig att få och inte heller behöva svara på. Ny information från polishandläggaren ” jag sitter redan med en polisanmälan så kan du ringa lite senare”. Nej svarade jag. Nu har jag väntat i en central växel och varit nummer 25 på den listan innan jag kom vidare lokalt och nu har kommit fram. ”Då tar jag ditt telefonnummer och ringer tillbaka” blev svaret. Jag tackade för det. Därefter hade vi ett mycket bra samtal, men jag frågar mig hur många det är ute i vårt avlånga land som får liknande svar när de ringer till polien. Jag kan ju inte vara den enda.

Att det fanns skador på min egendom insåg jag redan från början inte var prioriterat alls, men för mig handlade det om fara för andra som skulle kunna råka ut för att den förare som farit fram också skulle kunna fara fram på andra ställen. Till svar på detta fick jag veta att det inte var något som polisen skulle ta i. Även detta svar blir ett ytterst märkligt svar till mig som medborgare, och jag har funderat på vad dessa olika svar som jag, bara en enda person, fått på polismyndigheten denna dag. Det ska i sammanhanget sägas att chassinummret gick att spåra från den trasiga nummerplåten som låg kvar på platsen.

Som lagstiftare ställer jag mig frågan om det i det sistnämnda svaret är en uppgivenhet inför en uppgift p.g.a. regelverk eller om det har att göra med organisation och hur man arbetar.