När kvarnar ska mala.

Nu på morgonen har jag lyssnat på ett inslag om en tjej som årligen åker på sommarläger efter att hon fått detta beviljat av kommunen.

I år kom svaret från Kommunen efter att ansökningstiden gått ut, och därmed blir det då inte möjligt att åka eller att kunna överklaga beslutet.

Kommunal tjänsteman berättar i inslaget att ärenden kan ta olika lång tid från ett par veckor till några månader beroende på dess komplexitet.

Jag har själv inte alls någon kännedom om detta ärende, men jag anser att det många gånger handlar om förståelse och inlevelseförmåga hos handläggare, verksamheter och myndigheter för hur den person som sitter i andra änden drömmer, längtar och är hoppfulla inför att kunna få det där lilla extra av guldkant. Det kan också handla om att kunna ta sig ut och komma iväg med ett färdtjänstbeslut eller att få ett hjälpmedel från sjukvården. Dessa saker och många andra spelar roll i människors liv. Någon har uttryckt det som att ” vi har inte kundperspektiv utan kundens perspektiv” och det är det som är nyckeln. Att ha den sökandes perspektiv för ögonen och veta vad det betyder för den enskilde. Däri ligger lösningen tillsammans med smart organisation.

 

Kväv inte verksamheter.

Vänsterpartiets Ulla Andersson tog i dagens debatt om Vårpropositionen upp att hon vill se fler detaljerade krav på verksamheterna i välfärdsverksamheterna vård, skola och omsorg. Detta är helt fel väg att gå. Ju mer politiken skriver fast verksamheterna i detaljer desto mer kväver politiken handlingsutrymmet för att skapa möjligheter till flexibla lösningar som gynnar såväl personal som barn, ungdomar och äldre.

Med det menar jag att om man t ex anger ett antal vuxna med en yrkesbakgrund för en grupp på ett strikt antal elever eller på en vårdavdelning alternativt på ett äldreboende så förutsätter man också att all verksamhet fungerar på samma sätt och att alla människor har samma synsätt och levererar samma resultat.

Politiska förslag om att reglera mer kring personal med angivande av en sådan gruppstorlek tar inte hänsyn till hur sjuka eller friska omsorgstagarna är i gruppen eller hur elevgruppen/förskolegruppen fungerar i sin sammansättning av individer. Så fungerar det inte i den verkliga världen. Istället ska politiken skriva bra formulerade mål som stimulerar verksamheter och personal. På så sätt får också verksamheterna bra innehåll för elever och omsorgstagare. Jag har tagit del av alldeles utmärkta öppna frågor som fångar just den kvalité som vi inte kan ta på men som är en upplevelse som vi vill beställa av de egna kommunala aktörerna såväl som från de privata. Om det i något fall skulle visar sig att en verksamhet missbrukas eller missköts så ska detta självklart alltid beivras, men låt inte alla verksamheter kvävas och stoppas upp av detaljstyrning och förbud.

Angående näthat.

Gårdagens uppdrag granskning gav en fördjupad reaktion på det vi benämner näthat. Ett bekymmer kopplat till sociala mediers möjlighet att på långt håll utsätta enskilda personer för kränkningar och hot av diverse slag.

Jag upplever att näthat är en företeelse som börjar långt ner i åldrarna där ungas språkbruk i samtal och tilltal passerat en för mig oacceptabel nivå. Som exempel vill jag nämna tjejer som använder ordet hora till varandra.

När sedan åsiktsutbyten når de sociala medierna där olika personer för fram åsikter om varandra om allt från kläder till fritidsintressen och hur man ska bete sig för att vara en i gänget, om man nu får vara med, når elakheterna nya höjder. Inte sällan följer dessa meningsutbyten, och utestängande av en eller några personer i en grupp, med in i skoldagen där konflikter blir en del av raster och lektionerna. På samma sätt som med tjej- och killgrupperingar där ett ”gäng” styr och ställer mot dem som inte tillåts delta förekommer också liknande företeelser på sociala medier och på sms i mobiltelefoner. Som exempel på det sistnämnda har uttryck som ”din mamma är en hora” förekommit.

Ungdomar lider i det tysta, befinner sig i utanförskap,blir påhoppade verbalt och psykiskt och kanske vägrar gå till skolan med allvarliga konsekvenser.

Jag vill se ett samhälle där vi alla på olika sätt tar avstånd från denna typ av beteenden och jag är glad att gårdagens program skapat reaktioner som gör att människor sluter upp för att inte acceptera dessa beteenden.

Det är viktigt att alla vuxna i samhället reagerar och agerar på språkbruk. I dag möter kommentarer av tillmälen, könsord och vålduttryck ofta en tystnad. Reaktioner är nödvändiga för att skicka signaler.

 

Sjukvården var god dröj

Verksamhetslösningar och system kan många gånger verka rationella utifrån hur den interna logistiken ska och måste fungera. Lika ofta, kanske inte, blir verksamheten i sig ett hinder för dem som den är till för att hjälpa och besvara. Ett sådant exempel är telefontider mellan t ex 09.00-10.00. Ett smart sätt att få avklarat samtal för att därefter ägna dagen åt annat. I andra änden sitter en kund vars största puckel på dagen är förmiddagar och det är också många möten som äger rum samt transporter som ska lämna o s v. Det gör att den som ska sitta i telefonkö med andra inte kan vara verksam på arbetet.

Ett exempel är när en mamma eller pappa en fredag tar kontakt med sjukvården bara för att få veta att de ska ringa ett annat nummer och det är på måndag mellan klockan 09.00-10.00. Här skickas kunden/patienten vidare i systemet och ska under helgen bära med sig en klump i magen och börja om från början på måndagen med kö, eventuell ny omdirigering till nytt nummer, ny kontakt och gå ifrån arbetet. Det här är det långt ifrån alla verksamheter som tar hänsyn till eller tänker på. Börja bygg verksamhetsupplägg med fokus på hur man kan vara tillgänglig för de man är till för och som kan skapa korta enkla kontakter till förmån för både patienten och de som ska utföra arbetet.

Konsekvenser när sakfrågor far iväg utan rim och fason.

Det som debatteras och diskuteras måste vara trovärdigt. Jag ogillar när det i press och politiska debatter far iväg i sakfrågor utan rim och fason. Exemplet från gårdagen om barnfattigdom blir nu ett tydligt exempel på hur fel och farligt detta kan bli. Baksidan av myntet kan vara att organisationerna nu har svårt att bli trovärdiga i sina budskap och personer undrar varför man denna gång ska kunna lita på det som skrivs. Konsekvensen kan också bli att personer som behöver stöd och hjälp i samhället försvinner och bekymmer inte längre tas på allvar och det är en annan farlig väg som behöver beaktas. 

Jag ser också att det här mönstret avspeglar sig på andra områden. Så sent som i dag har jag varit inne ett ärende på SKLs hemsida angående en skolfråga. Här hittar jag en sida som handlar om fakta och myter i skolan. I den politiska debatten handlar vänsterretoriken om att det är för få vuxna i skolan och hur stora grupper barn ska samsas på en liten yta. (Jag skulle här och nu kunna ägna ett helt inlägg åt att diskutera pedagogiska lösningar men ger det eget utrymme i eget inlägg.) Den här sidan på SKL ger rimlighet i debatten tycker jag. Det är dags att stanna upp och skilja på det som uppenbarligen är riktiga bekymmer, men också att fundera på lösningar som är smarta och flexibla istället för rop på förbud och ännu mer gränsdragningar.

Som ett tredje exempel kan äldreomsorgen nämnas där det i dag sprids myter om privata entreprenörer generellt utan att fakta får visa på hur det faktiskt är. Ett exempel från en händelse har gett stora spridningar utan rim och fason med märkliga ageranden av rädsla för att hamna i drev och detta får tråkiga konsekvenser för utveckling av kvalité. Ett sådant exempel är när inte avvikelserapportering får användas som förbättringsredskap med konsekvensen att man kanske inte skriver dem, inte arbetar aktivt med dem eller avstår från att rapportera dem vidare i kvalitetsarbetet. Redovisningen stoppas tydligen ibland på vägen till politiska nämnder för avvikelser uppfattas negativt. För mig är detta helt feltänkt och det får felaktiga konsekvenser. Detta medan innehåll, förhållningssätt och bemötande fått stå tillbaka för ägarformer. Det leder diskussionen bort från det viktigaste av allt. Och det är att arbeta smart med korta beslutsvägar till nytta för utförare och de som behöver hjälp och stöd. Nu börjar debatten så smått komma på banan om precis detta och det är bra.

Kul att få positiv uppmärksamhet i press ...

Det är inte varje dag man får beröm i pressen när man skrivit ett debattinlägg, men i dag hände det.
När man använder konkreta exempel från verkligheten som inte kommer att handla om privat och offentlig utförare utan om den som det berör och vad olika arbetssätt leder till får vi en helt annan diskussion.
Här nedan följer dagens positiva insändare från  MIN MENING HELSINGBORGS DAGBLAD den 16/1 2013.

Att själv få bestämma över sitt liv

Svar till Ann-Charlotte

Hammar Johnsson (M), riksdagsledamot

och rubriken

”Utgå från den äldres vilja”,

A3 Debatt, 7/1.

Det är helt riktigt när du anför

”Jag tycker att det är

dags att fokusera helt och

hållet på vad det kunden får

när personer från hemtjänsten

ska vara behjälpliga med

stöd i den enskildes vardag”.

För det är ju helt klart så

att äldre människor, inte

minst de som uppnått 80

plus, upplever saknaden

över att kanske inte längre

kunna klara sig själva och att

inte längre känna att man är

den man alltid varit och då

måste ha hjälp av andra, till

exempel hemtjänsten.

Men som mottagare av

hemhjälpen vill man ju vara

med och bestämma vad man

är i behov av och vad man

vill ha hjälp med. Livet ska

ju inte behöva bli så mycket

annorlunda än det var före

anlitandet av hemtjänsten.

Behov av insatser som

egentligen ska kunna varieras

dag från dag utifrån mottagarens

önskemål.

Den äldre ska få ha inflytande

över ”utformningen” av den

hjälp han/hon är i behov av och

således ha rätt att själv bestämma

över tider och rutiner, som

givetvis inte ska vara schemalagda

på minuten, utan det kan

vid tillfällen förekomma spontan

och akut hjälp som inte är

”inbokad”, eller hur? Man

måste hela tiden vara klar

över att det rör sig om människor

som till följd av hög ålder

och kanske viss rörelseoförmåga

hamnat i ett beroendeförhållande.

Helt riktigt slutar du ditt uttalande

med att hemtjänsthjälpens

utövares kanske olika

bemötanden av mottagaren

är ”det vi måste tala om”

då sådana bemötanden kan

vara ytterst olika.

Roland Klintman

Landskrona

En bank nära dig.

I dag träffade jag småföretagare och vi kom att tala om bankkontakter.

En av erfarenheterna som i dag kom upp var berättade om hur en av företagarna för många år sedan letat och hittat en bil han var intresserad av att köpa. För att kunna köpa bilen var han tvungen att sälja de två han redan hade och det skulle ta några veckor. Han gick då in på sitt lokala bankkontor och bad att få ett lån på summan. Det var inte möjligt att få ett sådant lån, men bankmannen hänvisade honom till kassörskan där han fick hjälp med att betala bilen. Papper skrevs på detta och företagaren skulle komma tillbaka då han sålt sina begagnade bilar, och då skulle man göra upp om hur det hela skulle lösas. Företagaren återvände efter ett tag och berättade att han nu sålt bilarna. Han fick då av bankmannen en summa att betala ränta på för de veckor som banken lånat honom pengar, och därefter var affären avslutad. Det var där och då som företagaren bestämde sig för var han skulle vara bankkund.

Dagens affärer är långt ifrån lika enkla, men det finns fortfarande banker som jobbar nära kunderna, medan andras kunder kommer långt ifrån. Det finns fördelar med det kontantlösa samhället och att alltid kunna nå sin bank var man än står och går, men det finns samtidigt nackdelar med att grupper i samhället hamnar i utanförskap när kontanter försvinner och bankbeslut ska beslutas långt ifrån kunden. Viktigt att hitta lösningar för alla.

Olika arbetssätt ger olika resultat i omsorgen

I dag skriver jag i Helsingborgs Dagblad om äldreomsorgen utifrån att det i media och debatten är ett fokus på om verksamheten är privat eller offentlig istället för att den handlar om det faktiska innehållet. Frågan borde vara vad som fungerar väl för att åstadkomma god verksamhet.

Det är mycket positivt att Helsingborg tar initiativ för att den enskilde ska få makt över beslut som i högsta grad berör dem, och att dessa inte ska tas av politiker för dem.

Jag lyfter i artikeln upp två helt olika arbetsmetoder och förhållningssätt som ger den enskilde helt olika förutsättningar. Exemplen är just exempel för att vi ska börja tala om innehåll och hur olika den äldres vardag blir om man väler den ena eller andra vägen. Viktigt att brett sprida goda exempel.

 

 

Ett lysande exempel på utvecklingssamtal

I dag har jag varit på det bästa utvecklingssamtalet. Vad innehöll då det? Jo det innehöll det som egentligen alla samtal ska innehålla. En tydlig genomgång av var i en process eleven befinner sig. Tydliga mätbara mål framåt där eleven redan i morgon själv kan börja mäta sina framsteg. Läraren nöjde sig inte med korta elev svar utan ställde frågor som ledde samtalet framåt till sammanhang och förståelse.

Läraren använde skolans verktyg där alla elevens kurser, betyg och uppgifter finns samlade som en helhet. Därmed blev det enkelt att få en helhetsbild av alla ämnen med de kommentarer och anvisningar som andra lärare regelbundet ger eleven i lärande processen. Allt finns inlagt på ett och samma ställe och utgör underlag i lärandet och avstämning för elevens vidare lärande. Målformuleringarna för det fortsatta arbetet kom på plats under samtalets gång och när vi skildes åt var allting klart.

Detta arbetssätt med datorn som redskap vill jag påstå skapar mervärde för alla de som behöver ta del av informationen utan att innebära mer dokumentation, vilket är ett av de argument som ofta förekommer i debatten kring lärares arbetssituation. Här blev det inte det också utan redan befintlig information utgör grunden för samtalet framåt och alla har sedan tillgång till denna information kring eleven. Detta är vad jag kallar att jobba smartare utan att springa fortare och jag som förälder är väl informerad om elevens arbete och eleven har tydliga mål att uppnå. Inte bara i dag utan alla andra dagar också.

Valfrihet, jämställdhet och företagande.

I dag skriver jag med Isabella Jernbeck i HelsingborgsDagblad om valfrihet, jämställdhet och företagande. Det handlar om att kvinnor inom välfärden ska kunna starta och driva företag inom det område där de har skaffat sig gedigen kunskap.

Lena Sommestad (S) kvinnornas ordförande tycker att det är en dålig idé att kvinnor startar verksamhet på detta område. Att tycka att kvinnor inte borde starta företag inom välfärdssektorn för att det är en kvinnodominerad marknad är för mig absurt. Jag tycker det är fantastiskt att kvinnor ser möjligheter och kan hitta nya sätt att ta sig an innehållet och bemötande frågor som gör att människor söker sig till deras verksamhet. I Örkelljunga kommun tog två kvinnor över ett äldreboende som sett sina bästa dagar. De vände trenden och blev ett boende dit många önskade flytta från att ha varit ett boende dit äldre inte ville flytta. I dag driver de också Solljungahälsan, en vårdcentral i Örkelljunga och Solklart vård i Bjuv.

Jag är glad att det växer fram nya verksamheter som tänker modernt och som arbetar med smarta lösningar för människor. Jag är också glad att Lena Sommestad inte sitter vid makten och att det ska införas stopplagar för kvinnor att starta och driva företagande inom välfärdssektorn.

Måndags sucken (att trivas med jobbet)

I går fick jag lära mig begreppet ”äntligen måndag” av Ulla i hemsjukvården. Hon frågade mig om jag tänkt på hur många människor som på söndagen arbetar upp en stor suck inför jobbet på måndags morgonen då det är dags att gå till jobbet. För att riktigt bekräfta detta, berättar Ulla, så händer det att det rings till en arbetskamrat och sedan kan man tillsammans tala om den stora måndags sucken.

Jag vill ha måndags fika och inte fredags fika fortsätter Ulla. Varför ska inte måndagen vara lika fantastisk som fredagen? Nu har vi gjort måndagen till en ”jobbig” dag och fredagen till en ”toppen” dag.

Själv tänker jag att hon har rätt. Det är många som med glädje skulle vilja byta bort alla måndagar och göra om till fredagar. Tänk om man kunde göra som i alla de spel som barn och ungdomar deltar i på nätet, där du med några kvicka knapptryckningar på datorn eller via en App. (applikation på telefonen för användaren att installera, tillåta och aktivera) kan köpa – och byta ut måndagar till fler fredagar på din smartphone, surfplatta eller dator.

Men måste det verkligen vara så? Att det inte går att ha samma känsla på måndagen som på fredagen tänker jag? Inte är det Ulla som behöver övertygas om detta. Hon har precis satt ord på de tankar jag bär med mig om att det går att ha ett annat förhållningssätt. Jag funderar på hur man gör för att överföra värden i organisationer som hittat den goda arbetsplatsen med glada arbetstagare och nöjda brukare till alla organisationer - är det möjligt? Mitt svar är att jag tror på det men det behöver med all sannolikhet vara korta beslutsvägar för att få saker att hända och det är ett hårt arbete, ständigt, med attityder, värderingar och inkluderande. Jag kommer att fortsätta min resa inom omsorgen för att lära i vardagen.

Polisen och kunden

Häromdagen skrev min partikollega om polisens problem. I går var jag själv kund i polisens verksamhet. Jag skulle göra en polisanmälan. Ringde 114 14 och hamnade i kö ” du är nu nummer 25 i kön ” medan jag och funderade på vart den person hade tagit vägen som uppenbarligen kommit i full fart rakt in i de stora stenpartierna vid vår trädgårdstomt hördes så en ny röst ” du är nu nummer 16 i kön” och jag hörde ”du är nu numer 13 i kön” och så fortsatte det. Det tog tid och jag tänkte att om vi nu via denna centrala växel ska slussas vidare till poliser ute i landet så tar det lång tid i väntan i det steget. När jag kom fram tog det några sekunder innan jag blev vidarekopplad till polisens växel och därifrån ut till handläggare. Presenterade mig och att jag ville göra en polisanmälan. Svaret som gavs var ” varför har du ringt till mig?” Inte ett svar som jag förväntade mig att få och inte heller behöva svara på. Ny information från polishandläggaren ” jag sitter redan med en polisanmälan så kan du ringa lite senare”. Nej svarade jag. Nu har jag väntat i en central växel och varit nummer 25 på den listan innan jag kom vidare lokalt och nu har kommit fram. ”Då tar jag ditt telefonnummer och ringer tillbaka” blev svaret. Jag tackade för det. Därefter hade vi ett mycket bra samtal, men jag frågar mig hur många det är ute i vårt avlånga land som får liknande svar när de ringer till polien. Jag kan ju inte vara den enda.

Att det fanns skador på min egendom insåg jag redan från början inte var prioriterat alls, men för mig handlade det om fara för andra som skulle kunna råka ut för att den förare som farit fram också skulle kunna fara fram på andra ställen. Till svar på detta fick jag veta att det inte var något som polisen skulle ta i. Även detta svar blir ett ytterst märkligt svar till mig som medborgare, och jag har funderat på vad dessa olika svar som jag, bara en enda person, fått på polismyndigheten denna dag. Det ska i sammanhanget sägas att chassinummret gick att spåra från den trasiga nummerplåten som låg kvar på platsen.

Som lagstiftare ställer jag mig frågan om det i det sistnämnda svaret är en uppgivenhet inför en uppgift p.g.a. regelverk eller om det har att göra med organisation och hur man arbetar.