Mats Edman gör en fortsättning från skolan till äldreomsorgen.

I Dagens Samhälle den 15 augusti finns en artikel med rubriken " Björklund och Bayland saknar vänner i skolan". Artikeln handlar om skolan belyst på ett sätt som jag önskar att fler funderar över. I artikeln får vi veta att 90 % av grundskolorna är kommunala och 75 % av gymnasierna. Det är sällan detta framkommer i debatten, vilket också författaren belyser med följande mening ” av sommarens nyhetsflöde skulle man kunna tro att deras problem beror på friskolorna och danska kapitalistsvin. Men den slutsatsen är osannolik, om man tänker statistiskt…”

 

Jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle se ut om Mats Edman skrev en liknande artikel om äldreomsorgen. Hur ser personalen där på sitt eget arbete och hur ser privata respektive kommunalt anställda på varandra på de olika boendena. Det jag vet är de erfarenheter jag själv har från möten jag haft med personal från privata boende, där de säger att de inte vågar gå ut och berätta om sitt arbete då samhällsdebatten i press och på tv bestämt hur verkligheten är. En sanning som man verkligen kan och ska ifrågasätta. Privata alternativ är inte dåliga och kommunala bra så är det bara och det är högst olyckligt hur debatten har blivit.

Artikeln belyser ett antal punkter som beskrivs utifrån den av skolverket framtagna statistiken. En sådan mening lyder ” Går man igenom Skolverkets frågor utfaller lärarbedömningarna till friskolornas fördel med siffrorna 75-25. Paradoxalt nog är de kommunala lärarna ändå starkt övertygade om att friskolor är sämre än de skolor de själva arbetar på.”

Det går ju inte att låta bli att fråga sig varför det är så här, i alla fall kan inte jag låta bli att fråga mig det, och det känns oerhört angeläget att få veta hur det då förhåller sig mellan kommunala och privata boenden i äldreomsorgen? Som ni fårstår så har jag en hypotes om utfallet. Jag hoppas att artikel i Dagens Samhälle kan få en uppföljare om äldreomsorgen och att artikeln tillsammans med andra artiklar kan förflytta debatten till en mer nyanserad diskussion om innehållet istället för den snedvridna debatt som fått råda ett tag nu.

En stol är inte bara en stol... på tal om uppandling och funktion.

I dag debatterar jag upphandling i Almedalen. Ett hett ämne är möbelinköp till offentliga rum.

När kommuner gemensamt gör en stor upphandling för att få stordriftsfördelar biter de sig i svansen om de vill ha möbler som passar till det egna lilla äldreboendet eller till den lokala skolan. Alla skolor ser inte likadana ut och rum kan och ska utformas olika beroende på funktion och form. Kunderna som ska vara i skolan d v s elever, lärare m.fl. har olika behov. Man köper med andra ord mer än en möbel man köper en funktion och en inredning. Dessa hänsyn tas inte tillvara när man gör ett stort inköp för alla kommuner och landsting i en enda gemensam ramupphandling. Då övergår det individuella behovet till en genomsnitts stol, ett bord och ett skrivbord. Sådana inköp gynnar ingen. Det leder till att slutanvändaren blir missnöjd eller köper möbler olagligt utanför avtalet och de som säljer kan inte känna stolthet för sina möbler som inte fått den miljö och därmed den funktion som var avsedd. Det blir med andra ord en dålig affär för alla. Därför är det viktigt med köp som anpassas för behovet lokalt och som inte bara är en produkt utan en lösning. Detta gör man genom att göra upphandlingar i den egna kommunen enligt modellen förnyad konkurrens utsättning. På så vis kan fler vara med och lämna anbud vid olika inköpstillfällen, man får de möbler som stämmer med den lokala lösningen, håller över tid och är lagligt inköpta. Vi undviker att skapa monopolsituationer för flera år med leverantörer som kan luta sig tillbaka utan att stå på tårna för att vara bäst, samtidigt som monopolsituationen dränerar marknaden på företag och därmed i förlängningen ökade priser för kommuner, landsting och myndigheter. Det måste vi undvika.

Tips till skolan.

Om Sveriges kommuner sattsar ca 40 % av sin budget på skolan och Sverige är ett av de länder som enligt OECD mätning ligger i topp med resurser… Vad är då problemet? Resultat har inte automatiskt likhetstecken med hur mycket pengar som tillförs. Pengar spelar roll, men användningen av pengar i innehåll, där duktiga pedagoger, bra undervisningsmetoder och bra arbetsmaterial med frågor och uppgifter för att ta lärandet vidare är A och O. Detta kräver i sin tur bra målstyrning av politiker med bra ledarskap på förvaltningar och ute på skolorna.

Dagens elever har varit med om en helt annan – och snabbare samhällsutveckling än vad tidigare generationer har. I dag kan små barn klara av att öppna och stänga mobiltelefonen och att klicka på bilder på appar för att nå sitt mål t ex en tecknad film. Förskolan och skolan måste kunna möta dessa barn med ett innehåll som stimulerar dem att tänka vidare. Förskolan har varit duktiga på detta under mycket lång tid. Där har man ställts inför tankar och utmaningar i hur man ska lösa en uppgift t ex att få upp nycklar man tappat i en brunn. Matte kunskaper kan man enkelt lösa genom att fråga hur många kottar det ligger på marken där borta vid granen. Skolan har sedan plockat isär och delat upp kunskaper i bitar- kallar det industri skolan och den tiden är förbi. Frågorna har handlat om att leta upp saker som redan finns angivna i boken många gånger. Det är en bra träning för att lära sig söka och hitta fakta, men stimulerar inte vidare till eget tänkande. I dag har många skolor anammat nya sätt att ställa frågor och titta på kunskaper men den kreativa skolan fanns redan i läroplan 94- så många år har gått i gamla invanda spår. Vi har inte råd med att inte alla elever på alla skolor jobba med dagens lösningar för att få kunskap med sig framåt in i morgondagen. Tips finns här.

 

Vi har träffat eldsjälarna som brinner för sitt uppdrag ...

Vi har träffat eldsjälarna som brinner för sitt uppdrag och som ger kloka lösningar till barn- ungdomar och deras familjer.

I fredags besökte jag Kalmar län för att tala om familjefrågor. Det var både spännande, glädjande och oerhört intressant att se hur tre olika aktörer runt barn – och ungdomar utmanar problem och löser knutar.

På individ och familjeenheten i Borgholm avdramatiserar man kontakten och bygger på det naturliga i vardagen. Det handlar om allt från studiecirklar om föräldraskapet som att ringa en ”hemma hos” kontakt för smarta lösningar mellan ungdomar och deras föräldrar. Det här har vi hört förut tänker ni, och visst så är det säkert, men här gör man lite mer än det egna uppdraget och detta är precis så som jag menar att tillvaron måste vara. För mellan myndigheter och enheter i myndighet finns en gränsdragning. Den gränsdragningen är vårt stora bekymmer i samhället. Uttalanden som ” vi kan inte lägga oss i det som inte är vårt ansvar”. Används som en förklaring till att det inte går. Det går visst säger jag, och det får inte bero på vem personen är som har uppdraget.

”Det går visst” följde mig sedan genom dagen då vi på eftermiddagen besökte Karl-Oskarskolan där man byggt upp teknik med ett innehåll för at möta barn med särskilda behov av alla de slag. Vilken bokstavskombination de har spelar ingen roll, språkträning och stumulans för dem som avancerar till högre nivåer. Denna skola når alla individuellt och utan att skapa en administration utan att det blir pålagor för lärarna. Det är möjligt! Dessutom så sker lärandet i del av veckan utanför klassrummet för att koppla förenings- och arbetsliv tätare skolan. Detta utmanar och skapar nya möjligheter för integration inte minst. Häftigt!

”Har du legat på golvet och sett det som små barn ser någon gång.? Det gjorde vi och efter att ha tittat på alla dessa stolsben bestämde vi oss för att ha verksamhet på barnens villkor och nivå.” Inte nog med det utan på Trollets förskola i Kalmar är arbetssättet ett ifrågasättande för att utmana barnen i att tänka självständigt.

”Hur gör ni för att alla i er åttondeklass ska kunna nå högsta betyget?” Denna fråga ställde rektorn på förskolan till ungdomarna som arbetade med att ta reda på vad leksaker på förskolan kostar inom ramen för samhällskunskap på sin skola. Precis det arbetssättet med att ställa frågor omvänt och på ett sätt utmana tanken säger en hel del om lärande anser jag.

Låt alla dessa goda exempel spridas och bli en naturlig del av alla elevers arbetsdag i Sverige.

Kväv inte verksamheter.

Vänsterpartiets Ulla Andersson tog i dagens debatt om Vårpropositionen upp att hon vill se fler detaljerade krav på verksamheterna i välfärdsverksamheterna vård, skola och omsorg. Detta är helt fel väg att gå. Ju mer politiken skriver fast verksamheterna i detaljer desto mer kväver politiken handlingsutrymmet för att skapa möjligheter till flexibla lösningar som gynnar såväl personal som barn, ungdomar och äldre.

Med det menar jag att om man t ex anger ett antal vuxna med en yrkesbakgrund för en grupp på ett strikt antal elever eller på en vårdavdelning alternativt på ett äldreboende så förutsätter man också att all verksamhet fungerar på samma sätt och att alla människor har samma synsätt och levererar samma resultat.

Politiska förslag om att reglera mer kring personal med angivande av en sådan gruppstorlek tar inte hänsyn till hur sjuka eller friska omsorgstagarna är i gruppen eller hur elevgruppen/förskolegruppen fungerar i sin sammansättning av individer. Så fungerar det inte i den verkliga världen. Istället ska politiken skriva bra formulerade mål som stimulerar verksamheter och personal. På så sätt får också verksamheterna bra innehåll för elever och omsorgstagare. Jag har tagit del av alldeles utmärkta öppna frågor som fångar just den kvalité som vi inte kan ta på men som är en upplevelse som vi vill beställa av de egna kommunala aktörerna såväl som från de privata. Om det i något fall skulle visar sig att en verksamhet missbrukas eller missköts så ska detta självklart alltid beivras, men låt inte alla verksamheter kvävas och stoppas upp av detaljstyrning och förbud.

Utbildning för livet.

I lördags skrev min son högskoleprovet. Som ett skämt när han kom hem så sa han att han nu fyllt i alla C uppgifter och tänker bli lärare. Så kan vi inte ha det!

I dag tar Utbildningsminister Jan Björklund bland andra punkter upp lärarutbildningen som är en oerhört viktig fråga. Signalen till föräldrar och barn måste vara att deras lärare har en gedigen grund och att det är hög status på yrket. Lärare har ett av de viktigaste arbetena i vårt land – att förmedla kunskap och att få individer att växa och utvecklas så långt det bara går. De som utbildar våra barn- och ungdomar utbildar för att de ska klara en okänd resa framåt på 40-50 år. Då behövs det kunskaper och verktyg som överensstämmer med detta mål. Gårdagens kunskapsinhämtning, som var rätt då men är fel i dag, måste lämna facit kunskap och styra till livskunskap och inre motivation. Det egna tänkandet med egna erfarenheter och inte bara det viktiga kognitiva är centralt i lärandet. I Sverige i dag finns det fortfarande alldeles för mycket kvar av den gamla skolan, ett resultat av det industrisamhälle vi kommer ifrån, medan det på andra håll finns skolor som kommit långt i att använda den kreativitet som ligger i de entreprinöriella kompetenserna; mod, kreativitet, initiativförmåga och självförtroende. En sak vet vi. Dagens barn – och ungdomar lever inte i gårdagens industrisamhälle och då kan inte heller lärarhögskolor och skolor göra det. Mycket bra saker görs men mer behöver göras och det behöver ske brettt över Sverige för alla. 

(S) tar beslut åt människor

Dagens svar från (S) angående att kommunerna kommer att kunna ha veto mot nyetableringar av friskolor är en tydlig signal till kommuninvånarna om att detta påverkas deras valmöjligheter negativt i (S) ledda kommuner. Familjer som funderar på att flytta till ny ort p.g.a. arbetsmöjligheter, studier eller boende har nu fått en ny parameter att ta in då de ska välja ort. En kommun där (S) politiker tar beslut för dem eller en kommun där de själva får påverka och välja skola utifrån egna önskemål.

Skolans innehåll i fokus

Kreativitet tar fram den egna kraften. Detta gäller såväl för vuxna som för barn. Vi har en föreställning om vad skolan ska vara men tänk om det är någonting annat. Det är väldigt enkelt att falla in i invanda nedärvda mönster av att fastna i att det ska vara som det alltid har varit - det ligger en trygghet i detta. Tyvärr är denna trygghet också vår ryggsäck för att göra på nya och annorlunda sätt, och den första förändringen måste börja hos oss själva.

Det är viktigt att synliggöra eleverna och få dem intresserade av att lära. Det går att nå kunskap på andra sätt genom att titta på verksamheter ute i vårt samhälle. Genom att med nya ögon hitta mattematik i ett bageri och räkna på vad det kostar att driva en verksamhet kan vi nå kunskaps förståelse på ett annat sätt än att göra uppgifterna på sidan 80-85 i matteboken.

Skolan borde vara de 12 bästa åren av vårt liv. Vi har möjlighet att skaffa oss kunskaper och vi har personer som dagligen hjälper oss med detta.

Barn – och ungdomar vill bli utmanade de behöver använda kunskap kreativt. De lever i en värld där svar kan hämtas på ipaden, iphonen och med datorer på ett par klick tar sig fram på Internet. Detta behöver vi möta och stimulera mycket bredare på barn - och ungdomars arbetsplats skolan.

Är nationella prov THE END?

Jag har med intresse läst artikeln på DN ekonomi om överbetyg på nationella prov i matte och slutbetyg i ämnet. Många viktiga tankar förs fram i texten, men en aspekt saknar jag. När jag från skolans insida följt resonemang kring betygssättning har nationella prov varit DET provet, har du varit borta eller sjuk så har det många gånger påpekas att du p.g.a. detta inte kunnat få det betyg du jobbat för. Prov har också lagts samman och gett ett snitt på antal prov till ett medelbetyg. Många ånger har inte hänsyn tagits till elevens kunskaps inhämtning och utveckling. Vilket jag anser är fel. meningen är att du som elev ska göra framsteg, inte att ett tidigare resultat ska sänka dig då du nu kan visa dina kunskaper.

Meningen med nationella prov har varit att få en likriktighet över landet och en sammantagen information om elevens kunskaper. Efter avlagt prov har meningen varit att eleven ska kunna tillgodogöra sig och arbeta med den/de delar där man inte haft tillräcklig kunskap. Frågan är då hur olika skolor arbetat? Har de fortsatt en process efter provtillfället för att lyfta eleverna i kunskap eller är och har nationella prov varit THE END?

Konsekvenser när sakfrågor far iväg utan rim och fason.

Det som debatteras och diskuteras måste vara trovärdigt. Jag ogillar när det i press och politiska debatter far iväg i sakfrågor utan rim och fason. Exemplet från gårdagen om barnfattigdom blir nu ett tydligt exempel på hur fel och farligt detta kan bli. Baksidan av myntet kan vara att organisationerna nu har svårt att bli trovärdiga i sina budskap och personer undrar varför man denna gång ska kunna lita på det som skrivs. Konsekvensen kan också bli att personer som behöver stöd och hjälp i samhället försvinner och bekymmer inte längre tas på allvar och det är en annan farlig väg som behöver beaktas. 

Jag ser också att det här mönstret avspeglar sig på andra områden. Så sent som i dag har jag varit inne ett ärende på SKLs hemsida angående en skolfråga. Här hittar jag en sida som handlar om fakta och myter i skolan. I den politiska debatten handlar vänsterretoriken om att det är för få vuxna i skolan och hur stora grupper barn ska samsas på en liten yta. (Jag skulle här och nu kunna ägna ett helt inlägg åt att diskutera pedagogiska lösningar men ger det eget utrymme i eget inlägg.) Den här sidan på SKL ger rimlighet i debatten tycker jag. Det är dags att stanna upp och skilja på det som uppenbarligen är riktiga bekymmer, men också att fundera på lösningar som är smarta och flexibla istället för rop på förbud och ännu mer gränsdragningar.

Som ett tredje exempel kan äldreomsorgen nämnas där det i dag sprids myter om privata entreprenörer generellt utan att fakta får visa på hur det faktiskt är. Ett exempel från en händelse har gett stora spridningar utan rim och fason med märkliga ageranden av rädsla för att hamna i drev och detta får tråkiga konsekvenser för utveckling av kvalité. Ett sådant exempel är när inte avvikelserapportering får användas som förbättringsredskap med konsekvensen att man kanske inte skriver dem, inte arbetar aktivt med dem eller avstår från att rapportera dem vidare i kvalitetsarbetet. Redovisningen stoppas tydligen ibland på vägen till politiska nämnder för avvikelser uppfattas negativt. För mig är detta helt feltänkt och det får felaktiga konsekvenser. Detta medan innehåll, förhållningssätt och bemötande fått stå tillbaka för ägarformer. Det leder diskussionen bort från det viktigaste av allt. Och det är att arbeta smart med korta beslutsvägar till nytta för utförare och de som behöver hjälp och stöd. Nu börjar debatten så smått komma på banan om precis detta och det är bra.

Ett lysande exempel på utvecklingssamtal

I dag har jag varit på det bästa utvecklingssamtalet. Vad innehöll då det? Jo det innehöll det som egentligen alla samtal ska innehålla. En tydlig genomgång av var i en process eleven befinner sig. Tydliga mätbara mål framåt där eleven redan i morgon själv kan börja mäta sina framsteg. Läraren nöjde sig inte med korta elev svar utan ställde frågor som ledde samtalet framåt till sammanhang och förståelse.

Läraren använde skolans verktyg där alla elevens kurser, betyg och uppgifter finns samlade som en helhet. Därmed blev det enkelt att få en helhetsbild av alla ämnen med de kommentarer och anvisningar som andra lärare regelbundet ger eleven i lärande processen. Allt finns inlagt på ett och samma ställe och utgör underlag i lärandet och avstämning för elevens vidare lärande. Målformuleringarna för det fortsatta arbetet kom på plats under samtalets gång och när vi skildes åt var allting klart.

Detta arbetssätt med datorn som redskap vill jag påstå skapar mervärde för alla de som behöver ta del av informationen utan att innebära mer dokumentation, vilket är ett av de argument som ofta förekommer i debatten kring lärares arbetssituation. Här blev det inte det också utan redan befintlig information utgör grunden för samtalet framåt och alla har sedan tillgång till denna information kring eleven. Detta är vad jag kallar att jobba smartare utan att springa fortare och jag som förälder är väl informerad om elevens arbete och eleven har tydliga mål att uppnå. Inte bara i dag utan alla andra dagar också.

Skräddarsydd utbildning

I dag skriver Johanna Sturesson att skolor som riskerar att sätta elever i svåra situationer inte ska få starta under rubriken ”Självklara rättigheter”. Artikeln avslutas med att svaret på problematiken måste vara att alla parter tar sitt ansvar och inte att riva upp reformen om elevers självklara rätt att välja. Detta är en åsikt som jag delar. 

Vad händer den elev som vill byta skola av olika anledningar, inte trivs, flyttar, vill byta inriktning. Svaret på den frågan är att skolor är olika och skiljelinjen går inte alltid mellan den kommunala skolan och friskolan utan t o m inom skolor ibland. Därmed kan det bli svårigheter eller gå hur bra som helst och samma svar gäller då en skola lägger ner. Mycket handlar om förhållningssätt och att tänka annorlunda än i de invanda mönsterna.

Kurser läses olika år och på olika sätt. Vissa har en kurs utspridd på ett par år medan andra intensiv läser kurser i ett svep under en kort period. Ett tredje sätt är att ha arbetsmoment under dagen där ett antal ämnes och programmål ingår i olika uppdrag. 

Alternativet till att skolor har olika sätt att lägga upp sin utbildning för eleverna är att alla skolor i Sverige läser samma kurser på samma program på samma sätt.

Om vi tror på den lokala skolans frihet att lägga upp sin utbildning för ungdomarna måste de också ta ansvar för att de har strategier för att elever ska kunna börja sin utbildning hos dem mer än vid skolstart i årskurs 1. Elever ska också kunna sluta och få en bra övergång till en annan skola.

Det är inte alltid enkelt, men elever som behöver få en skräddarsydd utbildning behöver inte läsa alla kurser inom det egna programmet utan kan läsa någon kurs med ett annat program. Detta ställer andra krav på skolan oavsett skolform. Jag tycker att debatten handlar för mycket om skolbyggnaderna och driftsformer och alldeles för lite om innehållet och hur skolorna löser sin uppgift att utbilda barn – och ungdomar. I artikeln beskrivs detta i meningen ” relevant och kvalitativ utbildning som är värdefull för framtiden erbjuds, och inte lyxiga studentbaler”.

Min slutpoäng får bli ett fokus på ett stimulerande innehåll i en skola där det finns ett schema för var och inte samma schema för alla.

Mitt kök i Helsingborg

I går deltog jag vid ett mat seminarie i Helsingborg, på Gröningen, tillsammans med Anna Jähnke. Lokalt kopplat till det nationella och vice versa.

Temat lokalproducerad mat för alla under flaggan Mitt kök, Sverige resan och Hushållningssällskapet.

Många intressanta aspekter av mat och hur vi på olika sätt kan arbeta med smarta lösningar ute i verksamheter och inom lagstiftningen. Klippans kommun har gjort en mycket bra lösning på hur de upphandlar sin kost till kommunens skolor och boende. De beskriver den vara de vill köpa, och kan på så vis få fram den produkt de önskar.

Jag är nu ute och lyssnar av kommunerna i valkretsen angående offentlig upphandling d.v.s. de regler som kommunerna verkar för att köpa varor och tjänster från företag. Meningen är att ta med lärdomar tillbaka till politiken för att hitta de goda lösningarna och smarta idéerna. Men det är långt ifrån politiken som kan göra allt. De breda penseldragen målas upp och sedan handlar det om kreativitet i vardagen. Själv gillade jag föredragshållaren som sa fel om att tiden inte räcker till, Det är det vi har mest av och då är det vad vi prioriterar som vi får. Om jag varit i skolans värld skulle jag nappa på idén att låta barnen få en presentation av dagens lunch på lektionen innan måltiden serveras. Tänk vad mycket olika fakta man kan få in genom att beskriva kalops och hur den tillagas. Efter en tid kan barnen själva få i läxa att presentera dagens måltid för klassen. Det går att göra så mycket med enkla medel istället för att tala om att det behövs nya ämnen och fler timmar. Smarta lösningar är ofta väldigt enkla i sin lösning.

Första jobbet viktigt.

Under rubriken ”Sverige ska lösa dansk jobbkris” läser jag om hur de nyutexaminerade danska sjuksköterskorna Jytte Möller och Nathalie Böcker Ahlström pendlar från Köpenhamn till Ystad. Pendlingstiden är nästan fyra timmar och lönen är 20 % lägre än i Sverige. Tågresorna kostar 2500 danska kronor (ca 2800 svenska kr) varje månad. Varför gör de då detta? Deras svar är följande ” Det är möjligheten att få erfarenhet i yrket som var avgörande när jag började söka jobb i Sverige. Det hjälper mig att ta mig vidare. Dessutom tjänar jag ju ändå mer än a-kassa.”  Hämtat från Helsingborgs Dagblad den 24 juli.

Det är detta tankesätt som är så viktigt. Att ta de möjligheter som erbjuds för att se att detta ger mig nya förutsättningar för att sedan komma vidare till det jag önskar i nästa steg. Alternativet till att inte hänga på jobbchanser eller utbildning när det erbjuds är att förlora utbildningsplats och att tiden går och man kommer längre ifrån arbetsmarknaden där man ska konkurrera med nya utbildade personer som har nya erfarenheter med sig i bagaget. Detta kan inte sägas nog många gånger.

När arbetsklimatet rasar i en klass och på en skola.

Varför är det så många elever som inte når sina resultat i skolorna och vad beror det på. Svaret är att det beror på många olika faktorer och på olika sammansättning av grupper i skolor, tydliga regler och ansvarstagande. Det beror också på ledarskapet på skolor och på vilket sätt personalen arbetar med barnen, ungdomarna och deras föräldrar. Jag menar att det tidigt måste finnas positiva samtal för utveckling som även alar om vilka olika delar av ett barns studier som föräldrarna respektive skolan ska arbeta med och ur de gemensamt ska nå framgång för den enskilde eleven. Att vara förälder innebär inte att det går att abdikera från saker so sker i skolan och säga att det där och då är skolans ansvar. På samma sätt gäller att skolan inte kan abdikera från ansvaret att ta tag i problem som uppkommer i skolan och visa flathet mot beteenden som går ut över andra ungdomars möjligheter att få studiero, skaffa sig kunskap och underlag för betyg för att komma vidare med studierna för att sedan kunna ansöka om arbete eller att starta företag.
I en vanlig klass finns det ledare, såväl killar som tjejer, som av olika anledningar får en efterföljande svans av ungdomar. Det kan vara en, två, tre eller fler påhejare. Frågan är varför de valt dessa roller. Är det för att det är enkelt att leva på den vinnande sidan eller kanske anser man det kolt och häftigt att hålla på. Det finns också de som utgör publiken och som kan tänka sig att avge en applåd och för vilka föreställningen pågår. Det finns också de som tyst sitter i klassen och ber för att de inte själva ska bli utsatta. De går till skolan dagligen med en klump i magen och kanske även ett illamående. Kanske utsätts de för olika former av påhopp i form av blickar på att de inte duger eller att de inte har rätt fritidsaktivitet eller att de helt enkelt bara inte passar in i den mall som ledaren bestämt ska vara rådande. Det finns prinsar och prinsessor som styr och ställer i det tysta och det finns de som är elaka och de som väljer att slåss. Vissa barn kan stänga av och ägna sig åt studierna, men det förutsätter också att läraren kan hålla den tänkta lektionen. Alla dessa olika kombinationer av individer samsas i en och samma klass. Samtidigt så abdikerar vissa föräldrar medan andra blundar och hoppas att bekymren ska försvinna. Andra vill hjälpa men har lovat sin ungdom att inte säga ifrån för med det följer repressalier. Detta har alltid förekommit på olika sätt men min upplevelse är att det är långt mycket större i dag. Vuxen närvaron finns inte där på samma sätt och det gäller inte bara på skolan som arbetsplats utan överhuvudtaget. Föräldrar reagerar och agerar mot andra vuxna som säger ifrån, när vuxna gör det, och istället för att själva fundera över vad det är som pågår och ta reda på orsaken och kunna se att det ligger någonting bakom en tillsägelse tar man i alla lägen det egna barnet/ ungdomen i försvar. Detta leder till riktiga björntjänster.

Nytt betyg i fous

Med anledning av media inslag bl.a. i debatt på tv vill jag skriva några rader om det nya betygssystemet.I det gamla betygssystemet sa läraren ”du har klarat VG+ men du nådde inte ända fram till ett MVG”. Lärare sa också att "G är för brett det behövs fler steg”. Nu finns dessa steg att använda och nu har det gått för fort.Det har varit känt i tre år att det skulle komma. Visst jag kan hålla med om att jag också skulle önska att det fanns ett antal Per Måhl som samtidigt spred samma information ut över landet, vilket jag sagt vid ett tillfälle för länge sedan till utbildningsministern, men lärare har å andra sidan satt betyg i många år och kan som proffs plocka in de tidigare avsaknade betygsstegen i den nya betygsskalan. Är man nyutexaminerad så blir det betygsättning för första gången oaktat betygssystem.Tror att detta kan skapa nya ögon på betygssättning och utveckla goda resonemang om bedömning.Samtidigt så finns det i dag otroligt mycket mer information på skolverkets sida, även om den då inte uppfyller allt.
Såg kommentar på facebook från lärare som skrev ”vi kan sätta betyg” och på debattprogram fanns orolig förälder och fackförbund. Eleverna å sin sida verkar tycka det är bra när de tillfrågas. ”Bättre B än VG+ som inte syns” är en kommentar. Såg andra positiva inlägg fladdra förbi i tv rutan.

Att hitta framgångsrika lösningar i skolan

”Ansvaret gäller inte bara den egna gärningen utan manifesteras också i tydligt formulerade uppdrag att utveckla skolans undervisning och hitta framgångsrika lösningar på undervisningsproblem. Detta förutsätter öppna klassrum och skolledningar som vågar blicka in i dem.” Raderna är hämtade från en debattartikel i Helsingborgs Dagblad skriven av Håkan Sandgren, Utbildningschef för ämneslärarutbildningen Campus Helsingborg. Att jag valt att ta med dem på min blogg beror på att de är talande för de tankar jag har om skolan. De tankarna bygger på att det går att göra många olika saker i skolan som engagerar och stimulerar elever till lärande samtidigt som det skapar möjligeter för pedagogerna. Enligt forskare jag lyssnade till i våras på ett seminarium i Riksdagen handlar ytterst lite om pengar och den stora delen är ledarskapet. Ett uttryck som användes var ” alla elever kan inte vara dåliga varje år”. Det generaliserar men det har en poäng som är tänkvärd. Tänk om alla lärare erfarenheter av lyckade lektioner kunde samlas i en bank för alla att använda . Då skulle så oerhört många positiva exempel på metoder kunna få spridning till så många fler. När jag gick på lärarhögskolan fanns det en lärare som stack ut bland de andra. Han gjorde inte som de och han gjorde tvärtemot vad andra gjorde. Han gav oss lektionstips att använda och sedan fick alla i uppgift att komma med en egen idé om hur man skulle kunna utföra lektionen på ett annat sätt. Denne lärares lektioner har jag haft oerhört mycket nytta av och det är också de lektionerna jag bäst minns.

Läxan en repetition av kunskap

I går skrev (V) representant i Utbildningsutskottet, Rossana Dinamarca, i Aftonbladet om att en läxfri skola är en rättvis skola. Som ni säkert förstår så delar jag inte hennes syn på att skippa läxor. En rättvis skola är en skola som ser alla. Att ta bort läxor är att ta bort förutsättningar för lärande.
För att få bättre förståelse, lära mer och att komma ihåg det man lär sig så är det naturligt att repetera. Det är en mycket olycklig syn att säga att man inte ska ha läxor. Vissa saker behöver man nöta in och andra behöver man läsa en gång till för att vara säker eller så behöver man träna för man har inte riktigt förstått. Att ha läxa är ett alldeles ypperligt sätt till att träna på det som man gått igenom på skolan under dagen. Detta oavsett om man får det i läxa eller förutsätts fundera och tänka vidare och att träna på egen hand. Så gör vi inom idrotten och vi gör det inom musik och sång. Språk utvecklar vi genom träning och repetition t.ex. kan vägen till och från skolan för att träna ord vara ett sätt att öva sitt ordförråd och sitt uttal. För mig blir det ett mycket märkligt sätt att resonera när det kommer förslag på at ta bort ett moment som ska leda till mer och säker kunskap.
Elevens möjligheter ska inte vara beroende av om föräldrarna klarar av att hjälpa eleven att lösa sin läxläsning. Skolans uppgift är att se individen och att hjälpa denne att utveckla sin kunskap efter dennes förutsättningar. Det kommer att se olika ut för olika elever men vi ska inte ta från dem deras möjlighet till träning.

Nationella prov

I dag diskuterades de nationella prov i morgonsoffan. Jag välkomnar en debatt på området då det finns en direkt felaktig användning av dessa prov. Det är bra om skolverket och tillsynsmyndigheten nu uppmärksammar och gör en mätning av hur det står till i den svenska skolan för det finns för många olika källor som vittnar om en syn som bygger på att det nationella provet används som ett examensprov, vilket det alls inte är tänkt att vara.
Ett nationellt prov är ett av många moment för att göra en bedömningsgrund av elevers kunskaper. För läraren är provet ett instrument för att stämma av hur eleverna förhåller sig i jämförelse med övriga landet.

Jag möter såväl ungdomar som föräldrar och de berättar om upplevelser som vittnar om att det fortfarande på vissa håll förekommer att prov 1 läggs till prov 2 och till prov 3 och sedan säger läraren att ditt betyg avgörs av hur det går på nationella provet. Detta är inte så det ska gå till. Istället behöver och ska beskedet till eleven vara hur denne utvecklar sina kunskaper och vilka moment eleven behöver träna på. En person som genomgår en kurs i ett ämne ska mätas på hur denne utvecklar sina kunskaper inte på att t ex. fyra prov dagar läggs ihop och att man gör ett snitt av dessa provtillfällen för att se vilket betyg eleven ligger på inför ett nationellt prov. På det nationella provet har sedan provresultatet blivit avgörande för om det väger för ett G eller ett VG. Så kan vi inte ha det.

Särskola och normalstörd

Särskolan är åter på tapeten. Skolinspektionen gör sina granskningar och nu har turen kommit till ett antal nya kommuner runt om i landet. Att ungdomarna saknar en eller flera av de utredningar som skolverket rekommenderar är tyvärr inte ovanligt. Barnen har utretts när de var små många gånger och sedan har livet rullat på. Har man en utvecklingsstörning så blir man inte ”frisk” men man kan träna sig och bli duktig i takt med att man utvecklas. Kanske har man en begåvning inom ett specifikt område som bild eller musik och graden av utvecklingsstörningen är självklart avgörande för hur man klarar av olika delar av skolgång och senare också skolgången. De som hamnar i fokus för utredningarna är personer som ligger och gränsar kring den punkt där ”normalbegåvningen” möter ”utvecklingsstörningen”.
En hel del problematik ligger enligt mitt sätt att se det i huset. Det avgör var du ska gå – om det ska vara i en särskola eller om det ska vara i en skola för ”normal” begåvade eller ”normal” störda om man så vill. Jag tycker det är ett mycket märkligt sätt att se på eleverna. Tänk om utgångspunkten istället vore eleven och vad denne kan tillgodogöra sig. Jag tror säkert att flera elever med utvecklingsstörning kan och ska gå i integrerad klass medan andra inte ska det. Någon elev skulle med all säkerhet kunna fixa sitt specialintresse i en ”normal” klass medan jag är övertygad om att en del elever skulle må bra av att få lov att gå i gruppen som innebär den gemenskap och trygghet som ofta särskoleklassen kan ge och där läsa efter grundskolans kursplan. Vi talar om formen men vem har sagt att du måste inrätta dig och inte kunna läsa båda skolformerna beroende av ämne? Är jag duktig i idrott så kan jag skaffa mig ett betyg i idrott från grundskolan och resten av betygen från särskolan. Här behövs det ett öppet synsätt.
När det lilla barnet vuxit upp och lämnar gymnasieskolan så kommer det att vara avgörande för dem att ha sina utlåtanden. Här bestäms nämligen ditt skyddsnät av vilken personkrets du tillhör. Den som skulle varit inskriven i särskolan men som aldrig blev det kommer inte att kunna få del av det skyddsnät som samhället berättigar till medan den som är inskriven men inte har fått chansen att utvecklas p.g.a. att någon sagt att du hör hemma i särskolan kommer att vara låst p.g.a. det beslutet och en sak till skrivs du ut för att du inte tillhörde så hör du inte hemma någonstans.
Det är viktigt att det blir rätt från början med att utredningarna görs och sedan att de återkommer under barnets uppväxt med jämna mellanrum för att se hur barnet utvecklas. Ofta har bara ett psykologsiktutlåtande skett för att omgivningen inte har velat stå för kostnaderna och det har varit svårt för familjerna att både ekonomiskt och rent praktiskt kunna få tid och möjlighet för nya tester.

Det är psykologiskt, medicinskt, pedagogiskt och socialtutlåtande vi talar om och som ska vara en hjälp för barnet, ungdomen på vägen genom livet.
Det händer att ungdomar inte blir inskrivna i särskolan förrän de är tonåringar p.g.a. olika skäl men det är en ren tragedi för den som ska få ett besked i den åldern. Det är då också en tragedi för den som ska vandra den andra vägen och helt plötsligt anses ”normal”begåvad efter att ha levt sitt liv fram till nu i en annan tro.