I måndagskväll var jag en av debattörerna kring jämställdhetsfrågan.
I så lång utsträckning som möjligt bör vi utgå från att vi är enskilda personer med olika intressen och där kvinnligt eller manligt är ett av många karaktärsdrag. Det finns ingen kvinna i världen som kan tala för alla andra kvinnor. Vi är inte en homogen grupp, lika lite som män är det. Att helt förbehållslöst slänga sig med kategoriseringar i tid och otid är att återskapa grupperingar som vi bör försöka komma ifrån.
Trots att vänsterblocket kallat sig ”feminister” och talat högt, vitt och brett om jämställdhet under några decennier så har inte mycket hänt då de suttit i regeringsställning. Kvinnors löner ligger fortfarande inte på samma nivå som mäns, två tredjedelar av det obetalda hemarbetet utförs av kvinnor, vi är alltjämt sällsynta i bolagsstyrelser, även om det ökat markant under föregående år, och ca 80 % av föräldraförsäkringen tas ut av mammor. Mäns våld mot kvinnor är fortfarande ett av de mesta kritiska samhällsproblemen, barnfattigdomen har ökat sedan slutet på 90-talet och ohälsan är överrepresenterad hos den kvinnliga delen av befolkningen. Listan kan göras lång. Då jämställdheten ryckt framåt är det många gånger borgerliga politiker som legat bakom initiativen. Det bästa exemplet är kanske Bengt Westerberg som tillsammans med Carl Bildt lyfte upp jämställdheten på dagordningen, genomförde övergripande åtgärder, och satte igång en mängd viktigt utredningar, t.ex. kvinnomaktsutredningen. Människan har rätt att definiera sig själv och kollektiva lösningar på ”kvinnofrågor” är en mycket dålig idé och något som de allra flesta kvinnor (och män) protesterar emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar