I kvällens Agenda redovisades hur få kvinnor det sitter på topp positioner i Sverige.
Diskussionen kom att handla om att kvinnor väljer bort dessa arbeten eller inte samt om det ska till kvotering för att ändra systemet. En siffra på 25 % tyckte den manliga debattören var rimligt att kräva som en mångfaldssatsning. I Norge kvoteras kvinnor in och det är 40 % som gäller. Sverige anses dessutom ha för liten befolkning att välja kvinnor ur.
Jag blir alldeles matt då jag hör detta. Sverige kan ställa upp med världs lag i hockey och i fotboll, vi har friidrottsstjärnor och andra världskändisar men vi har inte tillräckligt skarpa kvinnor. Skärpning! Titta på kompetens i ett bredare perspektiv än den manliga inre kretsen.
Varför just 25% - dessutom – vad händer om det blir 30% eller 60%?
1 kommentar:
Men det är väl i ytterst få idrotter där kvinnorna är med i världslagen. På rak arm kan jag bara komma på ridsport. I de stora lagsporterna tror jag inte någon kvinna skulle kvalificera sig för landslaget. Man kan i de flesta idrotter betrakta damklassen som en sorts handidkapidrott, precis på samma sätt som de lägre viktklasserna i brottning och boxning.
Detta har givetvis flera förklaringar. En är att idrotterna är framtagna av män och för män. Det innebär att grenarna mäter sådant som vi män tycker är viktigt. Ett annat skäl är att män och kvinnor som populationer är radikalt olika. Vad detta beror på kan man givetvis ha olika åsikter om. Men rent Darwinistiskt så kan 100 000 år av socialt mönster bidragit till att könen utvecklats olika.
I en marknadsekonomi borde ägarna få bestämma själva vem som ska representera dem i styrelsen. Om det är så att företagen blir mycket effektivare om det är en viss fördelning mellan män och kvinnor i styrelsen så torde marknaden anpassa sig efter det. Företag med enkönade manliga styrelser torde då ganska raskt bli utkonkurrerade.
Skicka en kommentar