”Det är inte mitt huvud de har amputerat utan mitt ben"

I dag gjorde jag en vända in på lite olika sidor för att se vad som skrivs kring spekulationerna om Pär Nuder, nu när han själv framfört sin ståndpunkt i tv soffan.
Hamnade på riksdagsledamoten Monica Green(s) blogg, där hon från sin sida beskriver Regeringens arbete med att få fler i arbete och att människor ska gå från utanförskap till innanförskap i samhället som ett rent elände.
Monica Green påstår att regeringen inte förstår och att (s) använde politiken som redskap för att överbygga skillnaderna i samhället.
Med ovanstående sagt vill jag påstå att skillnaden mellan hur vi resonerar är markant. I somras var det ett debattprogram på radion där sjukskrivningar och förtidspensioner debatterades. En av dem som ringde in berättade att han fått amputera benet och att han därefter fått besked om förtidspension. ”Det är inte mitt huvud de har amputerat utan mitt ben – det finns massor av olika sorters terminalarbete jag skulle kunna göra”. Denna mening är så slående för skillnaden i hur vi resonerar. När människor orkar, kan och vill fortsätta arbeta ska inte samhället gå in och stoppa enskilda personer. Stämpla inte ut människor på livstid utan låt dem ompröva sina möjligheter längs vägen.
Att skapa verktyg för att flytta människor från en plats utanför arbetslivet till arbetslivet anser jag vara den rätta vägen. Det måste löna sig att arbeta i vårt land och helt fel väg kan det ju inte vara med anledning av att det skapats en hel del arbeten, inte bara genom högkonjunkturen, genom omläggning av politiken från ett stort utanförskap till ett allt större innanförskap.